I Boktjuven är det Döden som berättar historien om Liesel, en flicka som växer upp under andra världskriget och möter döden vart hon går. Hon förlorar sina föräldrar och växer upp i fosterhem på Himmelstrasse, den fattigaste gatan i den lilla staden Molching. Vi får följa henne genom allt från hennes påtvingade inflytt, till hennes stöldäventyr med bästa kompisen Rudy, till vänskapen som utvecklas med den som gömmer sig i familjens källare...
Språket i boken var något vi pratade mycket om eftersom det är så väldigt speciellt. Det är otroligt målande, och berättar ofta historien på egen hand. Det är ofta som känslor framställs genom hur föremål beskrivs till exempel. Och Döden är som besatt av färger, så allting berättas genom vilken färg himlen har vid ögonblicket då det utspelar sig. Majoriteten älskade språket! Några av oss hade svårt att komma in i det men började tycka om det efter hand. Vi pratade om att filmen som gjorts av boken inte alls jobbar med att ta med sig det här målande språket in i filmen, vilket gör att historien förlorar mycket.
Vi pratade också mycket om de olika karaktärerna. Många av dem förändrades allt efter historiens gång, de djupnade och vi tyckte om personer som vi inte alls gillade från början. Och så pratade vi mycket om känslor och de fruktansvärda skeenden som boken berättar om. Lite pratade vi också om hur författaren använder sig av den sanna historien, alltså saker som vi vet hände under kriget, för att skriva en fiktiv historia som spelar väldigt mycket på läsarens känslor, hur boken förstärker vår upplevelse av (och insikt om) krigets fasor.
Vi kunde även göra en intressant koppling mellan Boktjuven och Jag, En - boken som vi läste innan. Döden, tänkte vi, är liksom En könlös, och kan verka bortom samhällets könsnormer. Tyvärr upptäckte vi att författaren kallar Döden för "han" precis i början, vilket vi tycker är lite onödigt och synd.
Med detta sagt så rekommenderar vi varmt denna bok!
